Första adventsljuset tänt

Första adventsljuset tänt

Första adventsljuset tänt

I söndags tände vi det första ljuset och väntan på julen började på riktigt. Under katolsk tid var advent, adventus Domini, en tid för stillhet och fasta. Även efter protestantismens införande levde dessa tankar länge kvar i det folkliga tänkande, det fanns många regler för vad man fick och inte fick göra under adventstiden. Det roliga och goda skulle (med en del undantag för till exempel lussevakan) sparas fram till julen, den stora glädjens högtid.
Idag är det nästan tvärtom, tycker jag, vi börjar fira julen redan i advent med glöggfester, julbord och extra julaftnar för de som har familjemedlemmar och släktingar på olika håll. Lite stressigt kan det bli kanske men också väldigt mysigt i vintermörkret.
Själv inledde jag adventssöndagen med att berätta om tomtar i TV 4 på morgonkvisten.

I lördags började årets julkalender på TV – Mysteriet på Greveholm. Jag har inte bestämt mig riktigt för vad jag tycker än (men jag tror inte att den kommer att leva upp till förra årets kalender i mina ögon). Men mitt storebarn (fem år) verkar tycka den är spännande och lite lagom läskig.
Adventskalendern kom förresten till i slutet på 1800-talet, när en mamma i Tyskland försökte göra tiden fram till den efterlängtade julen lite roligare för sin son. Hon bakade kakor och lade ut på ett papper och så fick Gerhard (som pojken hette) äta en kaka varje dag fram till jul. Pojken växte upp och kom att arbeta på ett boktryckeri. Minnet av barndomens kakor inspirerade honom till att göra den första papperskalendern. Och visst är det roligt att något så enkelt som att öppna en lucka kan vara så spännande!

Påskigt bus eller godis

Äggen är uppätna, häxorna hemkomna och påskharen har varit här (två gånger). Nu är påsken slut. Fast vi firade inte så mycket i år, ibland är att det skönt att låta bli. Annars är påskkärringarna mitt favoritinslag i påskfirandet (mer och mer sällsynta men i alla fall). Förra året ringde det på två små påskkärringar hemma hos oss, med huckle, förkläde och kaffekittel. När jag öppnade sa den ena genast:

– Bus eller godis?

– Nej tyst, det är fel, viskade den andra ilsket, det är på Halloween man säger så. Du ska säga Glad Påsk.

Så kan det gå när traditioner glider samman. Men med den här sortens utklädnings- och tiggeriupptåg så hör det nästan till traditionsmönstret (som är väldigt gammalt) att det ibland förändras och flyttar mellan högtider.

Lite makabert är det allt med påskkärringar när man tänker på att de söta barnen med sina röda kinder och svarta fräknar minner om äldre tiders trolldomstro och de grymma häxprocesser som skapade så mycket hat och rädsla och förstörde livet för så många människor. Men det är också fascinerande, hur dessa händelser etsade sig fast i det folkliga minnet och med tiden blev till en barntradition.

Våffeldagen

Våffla med hjortronsylt och grädde

På våffeldagen, förra söndagen, åt vi våfflor (i ärlighetens namn åt vi våfflor i dagarna tre eftersom jag gjorde för mycket smet). En lustig sedvänja med tanke på att den bygger på ett missförstånd. Vår fru dagen blev i talspråk på vissa dialekter våffeldagen och på så sätt kom det sig att man började äta våfflor då. Handeln och media har båda ivrigt medverkat för att sprida och bevara denna tradition. Inte för att den blir sämre för det (ibland är det lätt att rynka på näsan åt kommersialiserade och till synes ytliga traditioner men så länge de samlar vänner och familj runt något gemensamt fyller de en viktig funktion, tycker jag).

Tranafton

Kallt och ruggigt har det varit den här helgen. Men förra veckoslutet var vårvarmt och vackert. Då sprang min äldsta son, så som sig bör vid tiden kring Vår fru dagen, trana på uteplatsen. Förr sa man att det skulle ge god hälsa och slitstarka fötter om barnen sprang barfota ett varv runt huset eller gödselstacken på tranafton (i södra och västra Sverige sades det att det var denna dag som tranan återvände från vintervistet).