Har just upptäckt bloggen Folklore fashion: stämningsfulla bilder på otroligt vackra kläder. Romantisering av det förflutna när den är som bäst:http://folklorefashion.durantextiles.com/2013/08/
Den vackra bloggen Folklore fashion
Svara
Författararkiv: Tora Wall
Korstecken på förskolegården
Det tog mig ett tag att förstå vad min son menade att man skulle ”skära sig i halsen” – först uppifrån och ned och sedan från sida till sida (som ett plustecken) – när man lovade något. Men efter lite luskande kom jag fram till att det är det katolska korstecknet som genomgått en ganska radikal förvandling i form och betydelse på förskolegården.
Libbstickan skyddar hemmet – fast tyvärr inte mot allt
På vår vildvuxna uteplats har jag planterat en libbsticka invid grinden. I folktron sades den nämligen skydda mot allsköns skrömt och man planterade den därför ofta nära dörren. Det var bladens kraftiga doft och säregna smak som troddes ge växten dess skyddande krafter – att starka dofter och smaker drev bort det onda var (och är) en vanlig tanke i folktron.
Min libbsticka blir allt större och buskigare för varje år, vacker att se på och bladen är goda i soppor och grytor. Jag önskar att den kunde skydda mitt trädgårdsland mot mördarsniglar också, men så är tyvärr icke fallet…
Paus i bloggen
Jag har, som synes, en paus i bloggandet just nu men återkommer när ni minst anar det:)
Spökgubben och brunnsgubben
Min femåring älskar boken Spökgubben av Christine Nöstlinger – och det gör jag också. Den är underbart skriven och lika underbart tecknad av Stefanie Reich. När pojken Anton gör saker som hans mamma inte gillar (och det gör han ofta) hotar hon med att spökgubben kommer att ta honom. Och en dag kommer spökgubben. Men han är inte alls sådär otäck och läskig som Anton trodde han skulle vara. Spökgubben stannar hos Anton och hjälper honom busa. Tills en dag mamma får syn på spökgubben och jagar honom men en kvast. Då blir spökgubben arg, växer och förvandlas till att bli fruktansvärd och skrämmande. Då blir mamma rädd men Anton lugnar spökgubben och mamman lovar honom att aldrig mer hota med spökgubben.
Spökgubben är en litterär variant av de så kallade fiktiva väsen som finns i folkloren, uppfunna av vuxna för att hålla barnen borta från farligheter. Brunnsgubben är ett bra exempel, som höll många rädda barn borta från den farliga brunnen. Även väsen som de vuxna själva trodde på – som Näcken – kunde förstås användas för att skrämma barnen. Hjälpte det inte med att varna dem för att leka nära farliga vatten så hjälpte det kanske bättre att hota med att Näcken skulle ta dem och dra ner dem till en säkert död.
Jag kan absolut förstå att vuxna förr tog till (o)pedagogiska metoder som dessa för att hålla barnen i säkerhet. De var tvungna att arbeta hårt för att få mat på bordet, kunde inte ständigt ha koll på barnen och många ställen i närmiljön var farliga. Däremot tycker jag verkligen inte om när vuxna idag gör samma sak utan att ha samma problem att brottas med – skrämma barnen för att de inte skall vara till besvär med sin naturliga nyfikenhet att prova, busa och utmana gränser. Därför gillar jag den här boken, där den stränga mamman får smaka på sin egen medicin och lär sig en viktig läxa.
Än står världen kvar
Två och en halv timme kvar av den 21 december 2012 och än har världen inte gått under. Det är då för väl – tänk vilken bortkastad möda allt julstök varit om undergången kommit…
Den farliga lussenatten
I morse tittade jag på när världens gulligaste och busigaste tomtenisse sjöng Lucia-sånger tillsammans med små lucior, pepparkaksgubbar och stjärngossar i vintermörkret. Och jag tänkte på hur lustigt det kan vara med traditioner, hur saker förändras över tid och det oftast inte alls är som man tror.
Vår Lucia har egentligen ingenting, bortsett från namnet, gemensamt med helgonet från Syrakusa, som dog martyrdöden för sina vackra ögons skull.
Efter reformationen fanns helgonnamnet Lucia kvar i almanackan men i det folkliga berättandet associerades det med Lucifer. Lucia blev till ett skräckinjagande väsen som härjade tillsammans med Lussepär (djävulen) under årets längsta natt. Det trodde man nämligen att natten mellan den 12:e och den 13: december var – i den gamla julianska kalendern fanns ett fel som gjorde att den tänkta tidpunkten för vintersolståndet försköts bakåt och detta levde kvar i tankevärlden även efter det att felet rättats till.
På lussenatten skulle man akta sig för att vara ute efter mörkrets inbrott, övernaturliga väsen var extra kraftfulla då och de straffade de människor som inte hade vett att hålla sig lugna under denna natt. I en del trakter berättade man om den fasansfulla lussefärden, ett följe av övernaturliga väsen som for fram över himlen anförda av Lucia. Synd var det om den olyckliga människa som kom i vägen för dem!
Lucia-tågets Lucia är troligen inspirerad av den tyska Kinken Jes (Jesusbarnet), som var en av de figurer som fick ersätta Sankt Nikolaus som presentutdelare efter reformationen i Tyskland då man ville utplåna minnet av de katolska helgonen. Rollen av Kinken Jes spelades ofta av en ung flicka med lång, vit särk och gloria. Hos oss växte ur detta en Lucia-traditon fram i västra Sverige. År 1764 väcks en ung teologistudent av en flicka som kommer in med frukost och levande ljus, då han gästar ett gods i Västergötland. Det är första uppgiften som finns om den ”moderna” Luciafiguren. Nästan hundra år senare är det en etablerad tradition i västra Sverige, med en Lucia-gestalt som vi börjar känna igen. Med studenter sprids den ut över landet och via Skansen och en tävling i Stockholms dagblad 1927 formas traditonen allt mer. Så småningom blev det också en barntradition och nya, fantasifulla figurer har anslutit sig till Lucian – stjärngossar, tomtenissar, pepparkaksgubbar- och gummor, katter, granar och säker ännu fler figurer som jag inte har hört talas om ännu.
Ett ljus i den långa, mörka lussenatten
Anna den granna, kommer med kanna
Idag är det andra advent och tillika Anna-dagen.
Andra adventsljuset
Förr var detta en viktig märkesdag, som påminde om julförberedelser som skulle vara klara eller påbörjas denna dag.
Rimmet Anna den granna, som kommer med kanna syftar på att julölet skulle vara klart nog för en första avsmakning till Anna-dagen. Och så skulle lutfisken läggas i blöt, för att bli färdig till jul. Det var också dags att börja med julbaket – något som jag tog fasta på idag och bakade årets första omgång med lussekatter.
Adventskalendern – farlig ockultism eller spännande fantasi?
Läste precis att årets adventskalender har blivit anmäld till granskningsnämnden för att den anses uppmuntra barn till ockultism och spiritism: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/julkalendern-anmald-for-ockultism
Julkalendern verkar väcka starkare känslor än andra program och rädslan för att barnen skall ta själslig skada är ofta kärnpunkten i kritiken. När Ebbe Schön berättade om folktro och asatro efter den legendariska julkalendern Trolltider på 80-talet organiserades protestinsamlingar bland vissa kristna samfund och lämpligheten i att berätta om hedendom och svart magi för barn debatterades ivrigt i media.
Lite lustigt, ter det sig allt när man tittar på det med ett utanförperspektiv. Även den kristna läran innehåller en hel del magiska inslag men det verkar inte ses med samma kritiska ögon. Och inte tror jag barnen tar skada av vare sig det ena eller det andra – inte så länge det finns en trygg vuxen i närheten som kan hålla i handen om det blir för läskigt och hjälpa till att reda ut vad som är verkligt och vad som inte är det.
Kung Bore, frostjättar och snö
Ibland har det sina fördelar att vara krasslig. Sitter i min stol vid fönstret, med en kopp te och en påse knäck, och tittar på hur snöyran viner omkring där ute. Jag kom precis att tänka på Kung Bore, en bister figur som personifierar vintern och nordanvinden. Det är lätt att föreställa sig honom dra fram över världen en dag som denna, gråskäggig och pälsklädd, med snö och is i sitt spår. Om jag minns rätt har namnet Bore sitt ursprung hos Odens far, ett passande släktskap.
När jag har orkat upp ur min stol och tittat efter om vi har några talgbollar kvar från förra vintern (det sitter ett domherrepar och kurar i trädet utanför, de ser så ynkliga ut att jag måste hänga ut lite mat dem) tror jag att jag skall hämta ner Neil Gaimans Odd and the frost giants från bokhyllan. Det är en barnbok (Odd och frostjättarna heter den på svenska) som handlar om vikingapojken Odd. En dag träffar han på en örn, en björn och en räv i skogen och det visar sig snart att det inte är några vanliga djur. Det är början på ett fantastiskt äventyr där Odd måste ta upp kampen mot frostjättarna för att hjälpa sina nya vänner. Det blir en perfekt läsning idag, tror jag.
Lindormar och Lusbrädor 