Författararkiv: Tora Wall

Profilbild för Okänd

Om Tora Wall

Författare, folklorist och berättare, verksam vid Nordiska museet och Åbo Akademi. Intresset för folklore, kulturhistoria och människors liv nu och förr har löpt som en röd tråd genom mitt yrkesliv. En av de bästa sakerna med folkloristiken är att den rör sig både i dåtid och nutid. Det finns en frihet i att kunna studera både det förgångna och nutida företeelser inom samma vetenskap - och det ger dessutom en unik tillfälle att urskilja mönster och se sambanden mellan förr och nu.

Libbstickan skyddar hemmet – fast tyvärr inte mot allt

Publicerad den av
Svara

IMG_2200

På vår vildvuxna uteplats har jag planterat en libbsticka invid grinden. I folktron sades den nämligen skydda mot allsköns skrömt och man planterade den därför ofta nära dörren. Det var bladens kraftiga doft och säregna smak som troddes ge växten dess skyddande krafter – att starka dofter och smaker drev bort det onda var (och är) en vanlig tanke i folktron.

Min libbsticka blir allt större och buskigare för varje år, vacker att se på och bladen är goda i soppor och grytor. Jag önskar att den kunde skydda mitt trädgårdsland mot mördarsniglar också, men så är tyvärr icke fallet…

Spökgubben och brunnsgubben

Publicerad den av
Svara

Min femåring älskar boken Spökgubben av Christine Nöstlinger – och det gör jag också. Den är underbart skriven och lika underbart tecknad av Stefanie Reich. När pojken Anton gör saker som hans mamma inte gillar (och det gör han ofta) hotar hon med att spökgubben kommer att ta honom. Och en dag kommer spökgubben. Men han är inte alls sådär otäck och läskig som Anton trodde han skulle vara. Spökgubben stannar hos Anton och hjälper honom busa. Tills en dag mamma får syn på spökgubben och jagar honom men en kvast. Då blir spökgubben arg, växer och förvandlas till att bli fruktansvärd och skrämmande. Då blir mamma rädd men Anton lugnar spökgubben och mamman lovar honom att aldrig mer hota med spökgubben.

spökgubben

Spökgubben är en litterär variant av de så kallade fiktiva väsen som finns i folkloren, uppfunna av vuxna för att hålla barnen borta från farligheter. Brunnsgubben är ett bra exempel, som höll många rädda barn borta från den farliga brunnen. Även väsen som de vuxna själva trodde på – som Näcken – kunde förstås användas för att skrämma barnen. Hjälpte det inte med att varna dem för att leka nära farliga vatten så hjälpte det kanske bättre att hota med att Näcken skulle ta dem och dra ner dem till en säkert död.

Jag kan absolut förstå att vuxna förr tog till (o)pedagogiska metoder som dessa för att hålla barnen i säkerhet. De var tvungna att arbeta hårt för att få mat på bordet, kunde inte ständigt ha koll på barnen och många ställen i närmiljön var farliga. Däremot tycker jag verkligen inte om när vuxna idag gör samma sak utan att ha samma problem att brottas med – skrämma barnen för att de inte skall vara till besvär med sin naturliga nyfikenhet att prova, busa och utmana gränser. Därför gillar jag den här boken, där den stränga mamman får smaka på sin egen medicin och lär sig en viktig läxa.

Än står världen kvar

Publicerad den av
Svara

Två och en halv timme kvar av den 21 december 2012 och än har världen inte gått under. Det är då för väl – tänk vilken bortkastad möda allt julstök varit om undergången kommit…

Den farliga lussenatten

Publicerad den av
2

I morse tittade jag på när världens gulligaste och busigaste tomtenisse sjöng Lucia-sånger tillsammans med små lucior, pepparkaksgubbar och stjärngossar i vintermörkret. Och jag tänkte på hur lustigt det kan vara med traditioner, hur saker förändras över tid och det oftast inte alls är som man tror.

Vår Lucia har egentligen ingenting, bortsett från namnet, gemensamt med helgonet från Syrakusa, som dog martyrdöden för sina vackra ögons skull.

Efter reformationen fanns helgonnamnet Lucia kvar i almanackan men i det folkliga berättandet associerades det med Lucifer. Lucia blev till ett skräckinjagande väsen som härjade tillsammans med Lussepär (djävulen) under årets längsta natt. Det trodde man nämligen att natten mellan den 12:e och den 13: december var – i den gamla julianska kalendern fanns ett fel som gjorde att den tänkta tidpunkten för vintersolståndet försköts bakåt och detta levde kvar i tankevärlden även efter det att felet rättats till.

På lussenatten skulle man akta sig för att vara ute efter mörkrets inbrott, övernaturliga väsen var extra kraftfulla då och de straffade de människor som inte hade vett att hålla sig lugna under denna natt. I en del trakter berättade man om den fasansfulla lussefärden, ett följe av övernaturliga väsen som for fram över himlen anförda av Lucia. Synd var det om den olyckliga människa som kom i vägen för dem!

Lucia-tågets Lucia är troligen inspirerad av den tyska Kinken Jes (Jesusbarnet), som var en av de figurer som fick ersätta Sankt Nikolaus som presentutdelare efter reformationen i Tyskland då man ville utplåna minnet av de katolska helgonen. Rollen av Kinken Jes spelades ofta av en ung flicka med lång, vit särk och gloria. Hos oss växte ur detta en Lucia-traditon fram i västra Sverige. År 1764 väcks en ung teologistudent av en flicka som kommer in med frukost och levande ljus, då han gästar ett gods i Västergötland. Det är första uppgiften som finns om den ”moderna” Luciafiguren. Nästan hundra år senare är det en etablerad tradition i västra Sverige, med en Lucia-gestalt som vi börjar känna igen. Med studenter sprids den ut över landet och via Skansen och en tävling i Stockholms dagblad 1927 formas traditonen allt mer. Så småningom blev det också en barntradition och nya, fantasifulla figurer har anslutit sig till Lucian – stjärngossar, tomtenissar, pepparkaksgubbar- och gummor, katter, granar och säker ännu fler figurer som jag inte har hört talas om ännu.

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

 

Anna den granna, kommer med kanna

Publicerad den av
Svara

Idag är det andra advent och tillika Anna-dagen.

Andra adventsljuset

Andra adventsljuset

Förr var detta en viktig märkesdag, som påminde om julförberedelser som skulle vara klara eller påbörjas denna dag.

Rimmet Anna den granna, som kommer med kanna syftar på att julölet skulle vara klart nog för en första avsmakning till Anna-dagen. Och så skulle lutfisken läggas i blöt, för att bli färdig till jul. Det var också dags att börja med julbaket – något som jag tog fasta på idag och bakade årets första omgång med lussekatter.

lussebak_1

Adventskalendern – farlig ockultism eller spännande fantasi?

Publicerad den av
6

Läste precis att årets adventskalender har blivit anmäld till granskningsnämnden för att den anses uppmuntra barn till ockultism och spiritism: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/julkalendern-anmald-for-ockultism

Julkalendern verkar väcka starkare känslor än andra program och rädslan för att barnen skall ta själslig skada är ofta kärnpunkten i kritiken. När Ebbe Schön berättade om folktro och asatro efter den legendariska julkalendern Trolltider på 80-talet organiserades protestinsamlingar bland vissa kristna samfund och lämpligheten i att berätta om hedendom och svart magi för barn debatterades ivrigt i media.

Lite lustigt, ter det sig allt när man tittar på det med ett utanförperspektiv. Även den kristna läran innehåller en hel del magiska inslag men det verkar inte ses med samma kritiska ögon. Och inte tror jag barnen tar skada av vare sig det ena eller det andra – inte så länge det finns en trygg vuxen i närheten som kan hålla i handen om det blir för läskigt och hjälpa till att reda ut vad som är verkligt och vad som inte är det.

Kung Bore, frostjättar och snö

Publicerad den av
1

Ibland har det sina fördelar att vara krasslig. Sitter i min stol vid fönstret, med en kopp te och en påse knäck, och tittar på hur snöyran viner omkring där ute. Jag kom precis att tänka på Kung Bore, en bister figur som personifierar vintern och nordanvinden. Det är lätt att föreställa sig honom dra fram över världen en dag som denna, gråskäggig och pälsklädd, med snö och is i sitt spår. Om jag minns rätt har namnet Bore sitt ursprung hos Odens far, ett passande släktskap.

När jag har orkat upp ur min stol och tittat efter om vi har några talgbollar kvar från förra vintern (det sitter ett domherrepar och kurar i trädet utanför, de ser så ynkliga ut att jag måste hänga ut lite mat dem) tror jag att jag skall hämta ner Neil Gaimans Odd and the frost giants från bokhyllan. Det är en barnbok (Odd och frostjättarna heter den på svenska) som handlar om vikingapojken Odd. En dag träffar han på en örn, en björn och en räv i skogen och det visar sig snart att det inte är några vanliga djur. Det är början på ett fantastiskt äventyr där Odd måste ta upp kampen mot frostjättarna för att hjälpa sina nya vänner. Det blir en perfekt läsning idag, tror jag.

https://i0.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder/b/9789163867255.jpg

Första adventsljuset tänt

Publicerad den av
Svara
Första adventsljuset tänt

Första adventsljuset tänt

I söndags tände vi det första ljuset och väntan på julen började på riktigt. Under katolsk tid var advent, adventus Domini, en tid för stillhet och fasta. Även efter protestantismens införande levde dessa tankar länge kvar i det folkliga tänkande, det fanns många regler för vad man fick och inte fick göra under adventstiden. Det roliga och goda skulle (med en del undantag för till exempel lussevakan) sparas fram till julen, den stora glädjens högtid.
Idag är det nästan tvärtom, tycker jag, vi börjar fira julen redan i advent med glöggfester, julbord och extra julaftnar för de som har familjemedlemmar och släktingar på olika håll. Lite stressigt kan det bli kanske men också väldigt mysigt i vintermörkret.
Själv inledde jag adventssöndagen med att berätta om tomtar i TV 4 på morgonkvisten.

I lördags började årets julkalender på TV – Mysteriet på Greveholm. Jag har inte bestämt mig riktigt för vad jag tycker än (men jag tror inte att den kommer att leva upp till förra årets kalender i mina ögon). Men mitt storebarn (fem år) verkar tycka den är spännande och lite lagom läskig.
Adventskalendern kom förresten till i slutet på 1800-talet, när en mamma i Tyskland försökte göra tiden fram till den efterlängtade julen lite roligare för sin son. Hon bakade kakor och lade ut på ett papper och så fick Gerhard (som pojken hette) äta en kaka varje dag fram till jul. Pojken växte upp och kom att arbeta på ett boktryckeri. Minnet av barndomens kakor inspirerade honom till att göra den första papperskalendern. Och visst är det roligt att något så enkelt som att öppna en lucka kan vara så spännande!

Fardume slott – en sägenomspunnen plats

Publicerad den av
Svara

Mynttornet

Är sedan några dagar åter från Gotland, där jag hälsat på min pappa i Valleviken. Liksom varje sommar sedan jag blev gammal nog att ge mig ut på egna äventyr, har jag promenerat till Fardume slott, ruinerna efter två medeltida byggnader alldeles nära Fardume träsk. Det är en vacker och stämningsfylld plats, där det är lätt att låta tankarna vandra. Det är också en sägenomspunnen plats, där den folkliga fantasin har hittat olika förklaringar till vad ruinera en gång har varit.

Den ena byggnaden, som var ett förråds- och boningshus, har kallats Sören Norbys källare eftersom den folkliga traditionen har berättat att Sören Norby skulle ha huserat där. Han var en dansk länsherre som styrde på Gotland 1517-1525 och det sägs att han därtill skulle ha varit en fruktad sjörövare. Den andra byggnaden kallas Mynttornet och uppfördes troligen något tidigare än boningshuset. Det är resterna av ett försvarstorn som sedermera, när tiderna blev lugnare, användes som förrådshus och kanske också som gillesal.

Men jag snubblar alltid lite på orden när jag skall säga Fardume slott – för mig heter ruinerna Fardume kloster, för de är så de kallades i de berättelser jag hörde som barn. I dem var ruinerna en gång ett kloster, med en hemlig gång som munkarna kunde fly genom om det blev fara å färde.

Visst är det intressant hur starkt grepp den här sortens berättelser, särskilt kanske de som man hör som liten, har om en? Även nu, när jag vet att det aldrig har legat ett kloster där och att det (tråkigt nog) inte finns någon hemlig gång så tänker jag på det som ”klostret”. Det säger en del om hur mycket folkloren präglar vår världsuppfattning och vår syn på historien.