Jag kan inte låta bli att återvända till Selmas saga (årets julkalender) eftersom det svävande skenet, som två gånger dykt upp för att hjälpa Selma när allt hopp verkar vara ute, i gårdagens avsnitt visade sig vara en lyktgubbe.

I bondesamhällets folklore är  lyktgubben den osaliga själen efter en lantmätare som tagit mutor för att mäta fel eller en bonde som flyttat ägornas gränsmarkeringar. Som straff var lyktgubbe dömd till att för evigt irra omkring, släpandes på sina lantmätarkedjor. Denna föreställning bottnar förstås i markens ekonomiska och känslomässiga  betydelse i ett jordbrukande samhälle och om de tvister som gränsdragningarna förts med sig i historisk tid.

Irrbloss kallades ljusskenen också och i Västergötland för exempelvis skälvrängare. På Gotland fanns liknande sägner och föreställningar om bysen.

Lyktgubben liknar en liten tomtegubbe till utseendet och om han fick ett mynt kunde han leda vilsna vandrare hem igen. Gissningsvis är det dessa två föreställningar som inspirerat skaparna av julkalendern. Det är ett spännande exempel på hur äldre tider folklore tas upp, och ges nya former, i populärkulturen.

Foto: Tora Wall